Liten luva hjälper ofta stor glass

Rolf satte sig på bussen och lutade sig tillbaka med en god bok. Han hade börjat odla krasse. Det växte inte alls lika bra som hans skägg, men var betydligt godare. Nu var han så äntligen på väg till den stora årliga krasse-festivalen på Färöarna. Bussresan skulle ta elva timmar från Karlstad, eftersom det rådde lågkonjunktur. Hur man tar sig till Karlstad hade han ingen aning om, så han hoppade på en buss i norra Småland och hoppades på det bästa. Att hoppfullt hoppa på bussar i lågkonjunktur är lite som att vrida krasse ur hakan i ur och skur. Det är sällan värt det. Natten blev till dag och Rolf kände sig svag, men att bada bastu bakom bedragarens bakfulla bror blir bara brutalt barnsligt. Rolf bestämde sig istället för att kliva av bussen och gå hem igen. Han var hemma till middag. Berit hade gjort kyckling.

Även en trind böna tittar ibland ett horn

Sebastian och jag var på en knäpp konsert igår, med Roberts farsas Pensionärsorkester. Fyra flippade fiolstämmor framfördes frenetiskt från fem flaxande farföräldrar. Det är inte utan att man blir lite imponerad. Efter det drog vi ner till vattnet och kollade in när båtarna sjunker. Janne har uppfunnit en syralösning som gör att ytspänningen i vattnet blir i det närmaste obefintlig och vattnet nästan viktlöst. Då sjunker alla båtarna en efter en om man häller syralösningen i vattnet. Galet kul och helt omöjligt att förklara. Sebastian ville bada eftersom det inte längre var fullt med båtar i vattnet. Det visade sig vara en dålig idé. Vi sjönk som stenar och nästan ingen överlevde. Ganska kul och nästan helt omöjligt att förklara. Sedan gick vi på bio. De som inte överlevde fick vänta i en hög utanför, de hade ändå inte hängt med så bra i filmen.

Med handeln på hjärtat

Igår var vi på stranden. Det var soligt och fint men inte vidare varmt. Rupert hittade en badboll och försvann. Vi övriga gick tillbaka hem till Rupert och höjde värmen på elementen. Februari är ingen bra månad att gå omkring i badbyxor, så vi bytte om och höjde elementen ytterligare. Då fick Evert en alldeles lysande idé. Vi gjorde upp eld i Ruperts garderob. Det knastrade och sprakade fantastiskt. Då Rupert kom hem var hela fastigheten övertänd och vi alla stod utanför och funderade över varför det blev såhär. Per Åke trodde att vi hade haft för hög värme på elementen. Rolf var övertygad om att det var bögarnas fel, för det hade han sett på TV. Evert hade lite dåligt samvete över sin eldstad i garderoben och trodde att det var anledningen. Jag var däremot ganska övertygad om att den där katten som suttit och lekt med en tändare i köket hela dagen hade en klo med i spelet. Rupert själv hade förstås ingen aning, men han saknade sin badboll som tydligen försvunnit lika snabbt som han fann den.

Den enes börd, den andre hörd

Förra veckan tog saker en helt ny riktning. Eller helt ny, den var kanske inte helt nytillverkad, men den var åtminstone hyfsat oanvänd. Den gick liksom upp genom fläkten någonstans, trasslade runt i rören en tid och sedan ner i Per Åkes badrum. Jag vet inte exakt hur det där går till - men när saker på egen han tar sig nya riktningar, så blir det lätt en aning förvirrat. Jag menar, om en riktning ska vara meningsfull så måste det ju också finnas en hastighet, eller åtminstone en fart förknippat med den. Och om alla saker alltså rör på sig och plötsligt byter riktning hur som helst, hur ska man då veta var man lagt sina hemnycklar? När det dessutom är så att bussen passerar hållplatsen flera minuter tidigare än vanligt, då blir det plötsligt svårt att leva ett normalt liv. Vilka vänner väntar vant, varje vecka, vid vidunderliga vanföreställningars vinklade vyer? Jo, de flesta jag känner faktiskt. Per Åke skrattade hårt men rättvist, och kapade sedan av misstag av sin vänstra fot.

Lurt, sa bävern

Vi hade fest hemma hos Evert, som bara veckan innan hade lyckats få kontakt med Mozart genom en springa mellan diskbänken och spisen. Eftersom ingen av dem pratade ett språk den andre förstod, så hade utbytet inte varit särskilt stort. Men när den sista Mozartkulan var äten och ingen längre visste var huliganen hade haft sin hatt, hällde Hugo hundra hinkar hemkokt het havregrynsgröt hos Helena. Det kostade mer än det smakade, för ingen orkade äta ur hela sin hink. Väl hemma hos Evert igen hade vi åter fått ordning på våra liv. Det blev ett väldans liv och festen kunde fortsätta. En fortsatt fest är en lyckad fest, och efter var fest kommer efterfest. Som mest har man test av sin nästas häst, och när vardagen blir som bäst har var gäst en egen väst. Tyvärr var inte Everts väst skottsäker, men det kunde ju inte Ove veta. Helena gick hem tidigt den kvällen.

Bada i silver, kviga i skuld

Kalle, Per Åke och Sixten tog en sista minuten-resa till Alperna i förrgår morse. Det var väldigt kallt, speciellt i källaren. Kalla kårar kliade Kalles knotor, kanske kunde källaren kallas kallaste killen kollat. Han satte sig ner på det kalla källargolvet och frös fast. Per Åke tog ett järnspett och gjorde några fruktlösa försök att bända loss honom från golvet. När Sixten senare tröttnat på att beskåda spektaklet och Kalle inte längre visade några som helst livstecken, hällde han kokande vatten över Kalle. Kalle tappade ansiktet, så Per Åke skrapade upp det igen från det kalla källargolvet. Ett ansikte monteras tyvärr inte så lätt fast igen efter att ha skållats loss, men som tur är har Per Åkes vän Fabian en bra kirurg hemma. Han anser att var man med självaktning bör ha åtminstone en bra kirurg i hemmet. Dessvärre följde varken Fabian eller hans kirurg med till Alperna.

En olyckt kommer sällas enfalt

Jimmy stannade till i Västra Falun på vägen till Westfalen. Väl på plats insåg han att skillnaden inte är så stor som man annars lätt kan få för sig. Tro hopp och kvarlevor, men Westfalen är ju inte längre i krig. Faluns folk fick flera falanger från fanatiska Förenade Freonälskare frikända förra fredagen. Jimmy blev bestört och förvirrad. Hade han verkligen kommit rätt? Tvekande gav han sig ut i dimman och letade upp en expert på området. När närområdet är större än den vidaste falang från Falun, kommer ofta flera motstridiga sanningar fram från oväntade håll. Sanningen om Jimmys medlemsskap i föreningen är fortfarande höljd i dunkel. Jimmys expert visste varken ut eller in, men det gjorde faktiskt inte Janne heller. Jimmy och Janne har fortfarande aldrig träffats.

Fri som svågern

Rickard rakade sig varje morgon. Ingen vet riktigt varför. Han var ju bara sju.
Raskt rakade rackarungen Rickard rent runt röda roskinder. Rasmus var också där. Därefter gick de till närmaste dagligvaruhandel och ställde dumma frågor till kvinnorna i charken, som de brukade göra när andan föll på. Idag skulle de fråga om kyckling innehåller mycket kött. Förra veckan ville de veta vad det egentligen är för skillnad på skinka från grisar och skinka från kossor, men det hade inte alls blivit så lyckat som de hade planerat kvällen innan. Det kan bero på att Rolf inte hade tagit sina mediciner. Rasmus och Rickard var väldigt noga med att ge Rolf mediciner. Inte bara sina egna, utan alla de kunde komma över. Ibland blev han glad, ibland fastnade han med blicken, men oftast blev han bara väldigt vinglig och behövde lägga sig ner en stund. Rolf brukar sova ganska mycket. Den sista veckan har han faktiskt inte vaknat upp en enda gång. Han är dessutom inte lika varm som han brukar vara, men han har ju inte heller tagit sina mediciner på länge.

Om häggarna hade päron

Jag tog med mig Sten Åke på en liten seglats härom veckan. Vi hamnade alldeles för nära en virvel. Eftersom allt man inte minns har hänt, och båten ännu inte vänt, sögs vi naturligtvis ner i havet djup. Nästa gång vi såg land, hamnade vi i Hamburgs hamn, och sneglade intresserat mot ölen som försvann in i en galen vetenskapsmans portal. Alla matroser åt ärtsoppa. Sten Åke började gråta av lycka. Äntligen är ärtor ätbara ändå, även ärofyllda ärkeskurkar äter ärtsoppa! Han hoppade jämfota av lycka och frenesi. En kran svängde förbi på lastkajen och slog Sten Åke i huvudet. Sten Åke blev förtvivlad och sönderslagen. Jag ringde en helikopter som kunde flyga oss hem. Det kostade en halv förmögenhet. Det är skönt att inte vara förmögen, när halva förmögenheter ska betalas. Det blir så mycket enklare att dela då. Vi kom till sjukhuset på en måndag, ett helt annat år än vi åkte. Troligen ett år innan vi hade åkt. Det kändes lite underligt, så där i efterhand. Förra veckan var det dags att göra seglatsen igen. Vi åkte, men jag har inte kommit tillbaka den här gången. Jag vet inte alls vart jag tagit vägen.

Tupp som en kjol, mer som en halvapa

Igår skulle jag hänga med Jimmy och Janne till butiken för att köpa kaffe, när Jesper var där. Plötsligt kommer Johan springandes från charken med en skaplig kniv i högerhanden. Alla skrattade vilt, men tystnade tvärt när Johan snubblade och råkade sprätta upp sin vänstra arm. Så kan det gå ibland. Jimmy och Janne gick hem, för de skulle ju brygga kaffe. Själv stannade jag kvar med Jesper och Johan, eftersom jag hade druckit mer än två koppar före lunch. Johan var mest avsvimmad, men Jesper och jag hade väldigt trevligt. Efter ett par timmar tröttnade personalen på att ha oss sittandes där på butiksgolvet, så de ringde en ambulans. Senare på kvällen blev alla väldigt osams. Så kan det gå ibland. Jimmy och Janne hade nog druckit för mycket kaffe, som vanligt.

Att boka loppa på en sik

Praktiskt taget allt praktiskt är taget till nya nivåer. Vissa nivåer har man tagit sig till på ett praktiskt sätt, andra har bara varandra att praktisera på. När man har varandra behöver man kanske inga andra. Men även andra skall den vägen vandra, så varannan nivå är i praktiken tagen med andra eller varandra. Som Jan till exempel. Han har ingen aning om hur man tar sig vidare i livet. Men det gör inget, han är rätt nöjd med tillvaron ändå.

Välvd är bäste sträng

Rune lämnade inget åt slumpen. Slumpen blev naturligtvis grymt besviken, men sådana var spelreglerna. Speglarna i hallen byttes mot reglarna i vallen. Senare den dagen gick vi alla på café. Jimmy hade något viktigt att berätta. Vi alla lyssnade spänt på vad han hade att säga. Säga vad man vill om spänd förväntan, men av alla saker som spänd förväntan är, så är trams inte en av dem. Trams är det som händer när det viktiga inte alls var så viktigt. Viktlöst, kan man säga. Som högre gravitation, fast tvärtom. När allt annat kommer omkring, så är det som är inuti trots allt bara innehåll. Som ett hål ungefär, ett ingenting med någonting omkring. Fast med fyllning. Ett fullt tomrum med någonting omkring. Så när allt kommer omkring, så är det som är inuti bara ett fyllt tomrum med någonting som kommer omkring det omkring. Så av alla saker som omkring är, så är ingenting inte det, när allt kommer omkring.

I brist på död får man äta fimpar

Jag vaknade upp i morse med en blixtrande huvudvärk. Blixtarna lyste upp hela rummet, och mina husdjur klagade över att de inte fick sova ut ordentligt. Jag vet, jag skämmer bort mina djur, men till mitt försvar vill jag bara säga att höns med frigående ägg mår bättre än fristående bönders skägg, och det finns inget vackrare än doften av hönsägg på morgonen. Nåväl, vi försökte naturligtvis utvinna elektricitet ur min blixtrande huvudvärk, utan större framgång. Däremot gjorde jag en fantastisk upptäckt! Sedan ägnade jag resten av morgonen åt att städa upp de delar av mig själv som inte längre går att använda.
När gryningsljuset blev till dagsfärsk ingefära och tiden spelat ut sin roll som rättesnöre, sprattlade jag smidigt upp ur sängen. Ingefära som rättesnöre på Färöarna har aldrig varit något för fåordiga fähundar på rättegång i snöoväder. Det är något störigare än grynig färs som hävdar sig i höstmörker. Jag stängde av min väckarklocka och somnade om.

Hellre brödlös än höghus

Det var sport på teve. Markus satt med ena handen i popcornskålen, när den andra handen vet vad den tredje perioden gör. Markus tappade fattningen och fumlade med fjärrkontrollen, okontrollerat, tills ingen längre visste väl varför vanligtvis vulgärt vansinne visades. Nu är det fjärde gången på en månad som en femtedel av allt sex i Sjuhärad handlar om att ligga i en åtta.  Han stängde av teven och gick ut i köket. Där väntade Sara på att maten skulle bli klar. Nio minuter kvar, av de ursprungliga tio. Markus tvekade, gick fram till sin hög med kläder, drog på sig sina elva plagg och gick hem. Han var hemma före tolv. Sara stod bara där, förvånad, med en pastaslev i handen. Han glömde ju mössan.

Tills nöden skiljer oss svårt

När Rickard tog bilen ner till Salzburg för att köpa fin färsk fisk tog Jens fram sina fräckaste kastruller från fredagens fest. Fina färska fiskar fiskas fördelaktigt före fem. Benfria fiskar blir allt mindre vanligt hos våra leverantörer, inte som kärnfria russin och vindruvor, eller vinfria helger och kvällar. Mer som frivilliga kärnfriska drular eller ett dussin fria vinkännare i en väldigt liten källare.
Att svina fint med fria firare i en vinkällare är som att tratta nattsvart nagellack genom en halvmatt sporthatt.
Jens och Rickard hade aldrig ätit så fin fisk. Vinet var inte heller helt fel.
Jenny fick inte ens vara med.

Inget gott som inte har ont nånstans

Där villfarelsen mynnar ut i ren paranoia, där går luften ur de flesta argument. Mitt bästa argument för eller emot, är ofta också det sämsta. Men det är inte det sämsta, ska jag säga! Rätt som det är, har man fel - och det är inte fel att vara värst så länge någon annan är värre. Värre vore vanligen virriga villfarelser vilkas vyer vansinnigt vanställts. Då får man hoppas att livet finns i behåll, för så länge det finns liv finns det hopp. Det brukar kännas bäst när man har ett par eller tre extraliv. Då kan man göra trippelhopp, har jag hört. Jag har också hört trip-hop, men det var inte så mycket liv i det. Så länge det finns hopplösa trippar, så kan man också trilla på hopprepet. Eller hoppa på målsnöret.

Bättre fly än illa lukta

Idag ska vi prata om portaler. Ni vet, en sån där man går in i ena änden, och kommer ut i en annan del av Köping. Eller där man bara stoppar in handen och hämtar ut en till öl. Alltså, jag vet ju inte hur det där fungerar. Min gamla vän från förr hade en portal en gång. Han använde den inte så mycket eftersom han tyckte det var lite otäckt att inte alltid veta var man hamnat. Han hamnade i Hamburgs hamn ganska ofta. Hem till hamnen i Hamburg hamnade han. Mycket otrevligt. Men ölen var billig där så han fick ofta med sig en extra öl tillbaka. Nu finns den inte kvar längre. Ölen alltså. Portalen såldes till en galen vetenskapsman i Sveg. Det är intressant hur alla galna vetenskapsmän hamnar just i Sveg.

En banan i varje hamn

För mycket länge sedan fanns en kung. Det finns fortfarande kungar kvar än idag, men ingen av dagens kungar har något större inflytande. De flesta är inte ens inflyttade. De har heller inget vidare flyt med sina flytningar. Men det flyter på rätt bra ändå. Är man kung så är man.
Hur som helst, Liung var en ung kung med liten pung, inflyttad från Asiens norra topp, där floderna flyter ihop. Alla var lyckliga. Liung lapade latte likt livströtta lemurer.

Den som söker skall leta

I och med den stora börskraschen i södra Istanbul på nittiotalet har allt fler av mina vänner börjat oroa sig för världsmarknadsläget. När man frågar efter läget får man allt som oftast inga bra svar. Jag har heller inga bra svar, även om jag nästan alltid har en åsikt. Min åsikt är nästan alltid samma som din, om jag får höra din först. Om du visar din så visar jag vägen hem. Eller pekar ut läget på en världskarta. Världsmarknadsläget alltså. Marknaden i världens ände, med ett läge som slår världen med häpnad.
Jag försökte slå en kille med häpnad en gång. Det gick inte så bra, jag hittade ingen tillräckligt stabil häpnad att slå honom med. Det fick bli en gaffel istället, med högst mediokert resultat. Ingen av oss överlevde.

Vi har ingen ko på frysen

När femmans buss går förbi min mosters hus, spricker solen nästan alltid upp, som i fraktaler. Den liksom krackelerar sådär snyggt som bara en eftermiddagssol kan göra. Min moster förstår inte alls vad jag pratar om. Hon tar aldrig femmans buss förbi sitt hus, utan väljer nästan alltid att kliva av eller på där. Oftare på än av faktiskt, eftersom det går flera tåg. En dag i mars hade hon lite problem med ansiktet.
En annan gång var hon på bio med Vidar. Det var en bra kväll. Filmen var däremot inget vidare, så de drog vidare in i en vidare värld, en krackelerad värld av fraktaler och mossa. Vidar vände sig mot världen och vädjade bestämt. Vi vet väldigt väl varför Vidar ville vandra vidare. Han hade inga kända problem med ansiktet.

Det som inte dödar världar

Igår hände något riktigt kul. Sedan ägnade jag hela kvällen till att kolla in gamla youtube-klipp från åttiotalet.  När man aldrig varit hemma har man aldrig lagt sin hatt.
Någonstans i närheten av Örebro eller Karlskoga måste det finnas en borg. Den borgen kan mycket väl vara byggd i sten, eller möjligen trä om den är riktigt gammal. Där lekte nog grabbarna Erik och Johan som barn. Det kan också ha varit så att Johan lyckades trilla illa. När Johans mamma fick se såret ropade hon förmodligen i falsett med skräckblandad förskräckelse. Sedan bjöd Eriks mamma på saft. Johans mamma tog lite illa upp, eftersom hon minsann hade egen saft hemma, men Eriks mamma tyckte att Johans mammas saft smakade lika illa som Johan just trillat. Det kan vara precis då och där, som någon myntade det kända uttrycket "saft-häxa".

Ingen kork på varenda flaska

Gunde, Emma och Brutus lämnade skeppet bakom sig. Det var kallt och tyst, alla var glada, stämningen var på topp, men när toppen var nådd gick det snabbt utför. Ingen hade riktigt räknat med att skeppet skulle haverera, och det gjorde det inte heller. Det var nog Brutus som hade lite svårt med styrningen. Nu ville det sig inte bättre än att Gunde och Brutus blev osams, och Emma försökte medla.
Men när medelvägen är lång blir osämjan värre, och medlet rann ut i sanden. Brutus, som allt som oftast for med osanning, meddelade att han minsann förmedlat sina minnesbilder maniskt, men man manade metodiskt mången meningsskiljaktighet medan männen måttade.
Gunde kunde brotta ner Brutus brutalt innan Emma anade annat.

Den som inget ger, är inte särskilt givande

Ett av mina bättre minnen kan ha varit när Robert och Reginald besökte travbanan senast. Rolf var inte där, och inte jag heller. Vi hade jättekul. Nästan alla hästar gick i mål, men inte många vann.
Kort därefter blev Reginald utkastad eftersom vakterna såg hans köttyxa. Det blev stort pådrag och tumult.
Några timmar senare mötte vi upp dem i en gränd och bytte grejor med varandra. En rostig spik mot en cykelpump och allt det där. Jag fick inte köttyxan. Den fick Robert i nacken. Det blev stort pådrag och tumult.
Efter ett par månader i det lokala fängelset kom Reginald tillbaka. Robert kom däremot aldrig tillbaka till oss igen. Det var lite fegt, jag hade hoppats på att få vinna över honom i biljard vid tillfälle. Nu gick han istället i graven som obesegrad biljardist med köttyxa i nacken. Stort pådrag, men inte mycket tumult.
Vad som hände med Rolf är det fortfarande ingen som vet.