Välvd är bäste sträng

Rune lämnade inget åt slumpen. Slumpen blev naturligtvis grymt besviken, men sådana var spelreglerna. Speglarna i hallen byttes mot reglarna i vallen. Senare den dagen gick vi alla på café. Jimmy hade något viktigt att berätta. Vi alla lyssnade spänt på vad han hade att säga. Säga vad man vill om spänd förväntan, men av alla saker som spänd förväntan är, så är trams inte en av dem. Trams är det som händer när det viktiga inte alls var så viktigt. Viktlöst, kan man säga. Som högre gravitation, fast tvärtom. När allt annat kommer omkring, så är det som är inuti trots allt bara innehåll. Som ett hål ungefär, ett ingenting med någonting omkring. Fast med fyllning. Ett fullt tomrum med någonting omkring. Så när allt kommer omkring, så är det som är inuti bara ett fyllt tomrum med någonting som kommer omkring det omkring. Så av alla saker som omkring är, så är ingenting inte det, när allt kommer omkring.

I brist på död får man äta fimpar

Jag vaknade upp i morse med en blixtrande huvudvärk. Blixtarna lyste upp hela rummet, och mina husdjur klagade över att de inte fick sova ut ordentligt. Jag vet, jag skämmer bort mina djur, men till mitt försvar vill jag bara säga att höns med frigående ägg mår bättre än fristående bönders skägg, och det finns inget vackrare än doften av hönsägg på morgonen. Nåväl, vi försökte naturligtvis utvinna elektricitet ur min blixtrande huvudvärk, utan större framgång. Däremot gjorde jag en fantastisk upptäckt! Sedan ägnade jag resten av morgonen åt att städa upp de delar av mig själv som inte längre går att använda.
När gryningsljuset blev till dagsfärsk ingefära och tiden spelat ut sin roll som rättesnöre, sprattlade jag smidigt upp ur sängen. Ingefära som rättesnöre på Färöarna har aldrig varit något för fåordiga fähundar på rättegång i snöoväder. Det är något störigare än grynig färs som hävdar sig i höstmörker. Jag stängde av min väckarklocka och somnade om.

Hellre brödlös än höghus

Det var sport på teve. Markus satt med ena handen i popcornskålen, när den andra handen vet vad den tredje perioden gör. Markus tappade fattningen och fumlade med fjärrkontrollen, okontrollerat, tills ingen längre visste väl varför vanligtvis vulgärt vansinne visades. Nu är det fjärde gången på en månad som en femtedel av allt sex i Sjuhärad handlar om att ligga i en åtta.  Han stängde av teven och gick ut i köket. Där väntade Sara på att maten skulle bli klar. Nio minuter kvar, av de ursprungliga tio. Markus tvekade, gick fram till sin hög med kläder, drog på sig sina elva plagg och gick hem. Han var hemma före tolv. Sara stod bara där, förvånad, med en pastaslev i handen. Han glömde ju mössan.

Tills nöden skiljer oss svårt

När Rickard tog bilen ner till Salzburg för att köpa fin färsk fisk tog Jens fram sina fräckaste kastruller från fredagens fest. Fina färska fiskar fiskas fördelaktigt före fem. Benfria fiskar blir allt mindre vanligt hos våra leverantörer, inte som kärnfria russin och vindruvor, eller vinfria helger och kvällar. Mer som frivilliga kärnfriska drular eller ett dussin fria vinkännare i en väldigt liten källare.
Att svina fint med fria firare i en vinkällare är som att tratta nattsvart nagellack genom en halvmatt sporthatt.
Jens och Rickard hade aldrig ätit så fin fisk. Vinet var inte heller helt fel.
Jenny fick inte ens vara med.

Inget gott som inte har ont nånstans

Där villfarelsen mynnar ut i ren paranoia, där går luften ur de flesta argument. Mitt bästa argument för eller emot, är ofta också det sämsta. Men det är inte det sämsta, ska jag säga! Rätt som det är, har man fel - och det är inte fel att vara värst så länge någon annan är värre. Värre vore vanligen virriga villfarelser vilkas vyer vansinnigt vanställts. Då får man hoppas att livet finns i behåll, för så länge det finns liv finns det hopp. Det brukar kännas bäst när man har ett par eller tre extraliv. Då kan man göra trippelhopp, har jag hört. Jag har också hört trip-hop, men det var inte så mycket liv i det. Så länge det finns hopplösa trippar, så kan man också trilla på hopprepet. Eller hoppa på målsnöret.

Bättre fly än illa lukta

Idag ska vi prata om portaler. Ni vet, en sån där man går in i ena änden, och kommer ut i en annan del av Köping. Eller där man bara stoppar in handen och hämtar ut en till öl. Alltså, jag vet ju inte hur det där fungerar. Min gamla vän från förr hade en portal en gång. Han använde den inte så mycket eftersom han tyckte det var lite otäckt att inte alltid veta var man hamnat. Han hamnade i Hamburgs hamn ganska ofta. Hem till hamnen i Hamburg hamnade han. Mycket otrevligt. Men ölen var billig där så han fick ofta med sig en extra öl tillbaka. Nu finns den inte kvar längre. Ölen alltså. Portalen såldes till en galen vetenskapsman i Sveg. Det är intressant hur alla galna vetenskapsmän hamnar just i Sveg.

En banan i varje hamn

För mycket länge sedan fanns en kung. Det finns fortfarande kungar kvar än idag, men ingen av dagens kungar har något större inflytande. De flesta är inte ens inflyttade. De har heller inget vidare flyt med sina flytningar. Men det flyter på rätt bra ändå. Är man kung så är man.
Hur som helst, Liung var en ung kung med liten pung, inflyttad från Asiens norra topp, där floderna flyter ihop. Alla var lyckliga. Liung lapade latte likt livströtta lemurer.