Med handeln på hjärtat

Igår var vi på stranden. Det var soligt och fint men inte vidare varmt. Rupert hittade en badboll och försvann. Vi övriga gick tillbaka hem till Rupert och höjde värmen på elementen. Februari är ingen bra månad att gå omkring i badbyxor, så vi bytte om och höjde elementen ytterligare. Då fick Evert en alldeles lysande idé. Vi gjorde upp eld i Ruperts garderob. Det knastrade och sprakade fantastiskt. Då Rupert kom hem var hela fastigheten övertänd och vi alla stod utanför och funderade över varför det blev såhär. Per Åke trodde att vi hade haft för hög värme på elementen. Rolf var övertygad om att det var bögarnas fel, för det hade han sett på TV. Evert hade lite dåligt samvete över sin eldstad i garderoben och trodde att det var anledningen. Jag var däremot ganska övertygad om att den där katten som suttit och lekt med en tändare i köket hela dagen hade en klo med i spelet. Rupert själv hade förstås ingen aning, men han saknade sin badboll som tydligen försvunnit lika snabbt som han fann den.

Den enes börd, den andre hörd

Förra veckan tog saker en helt ny riktning. Eller helt ny, den var kanske inte helt nytillverkad, men den var åtminstone hyfsat oanvänd. Den gick liksom upp genom fläkten någonstans, trasslade runt i rören en tid och sedan ner i Per Åkes badrum. Jag vet inte exakt hur det där går till - men när saker på egen han tar sig nya riktningar, så blir det lätt en aning förvirrat. Jag menar, om en riktning ska vara meningsfull så måste det ju också finnas en hastighet, eller åtminstone en fart förknippat med den. Och om alla saker alltså rör på sig och plötsligt byter riktning hur som helst, hur ska man då veta var man lagt sina hemnycklar? När det dessutom är så att bussen passerar hållplatsen flera minuter tidigare än vanligt, då blir det plötsligt svårt att leva ett normalt liv. Vilka vänner väntar vant, varje vecka, vid vidunderliga vanföreställningars vinklade vyer? Jo, de flesta jag känner faktiskt. Per Åke skrattade hårt men rättvist, och kapade sedan av misstag av sin vänstra fot.

Lurt, sa bävern

Vi hade fest hemma hos Evert, som bara veckan innan hade lyckats få kontakt med Mozart genom en springa mellan diskbänken och spisen. Eftersom ingen av dem pratade ett språk den andre förstod, så hade utbytet inte varit särskilt stort. Men när den sista Mozartkulan var äten och ingen längre visste var huliganen hade haft sin hatt, hällde Hugo hundra hinkar hemkokt het havregrynsgröt hos Helena. Det kostade mer än det smakade, för ingen orkade äta ur hela sin hink. Väl hemma hos Evert igen hade vi åter fått ordning på våra liv. Det blev ett väldans liv och festen kunde fortsätta. En fortsatt fest är en lyckad fest, och efter var fest kommer efterfest. Som mest har man test av sin nästas häst, och när vardagen blir som bäst har var gäst en egen väst. Tyvärr var inte Everts väst skottsäker, men det kunde ju inte Ove veta. Helena gick hem tidigt den kvällen.