Liten luva hjälper ofta stor glass

Rolf satte sig på bussen och lutade sig tillbaka med en god bok. Han hade börjat odla krasse. Det växte inte alls lika bra som hans skägg, men var betydligt godare. Nu var han så äntligen på väg till den stora årliga krasse-festivalen på Färöarna. Bussresan skulle ta elva timmar från Karlstad, eftersom det rådde lågkonjunktur. Hur man tar sig till Karlstad hade han ingen aning om, så han hoppade på en buss i norra Småland och hoppades på det bästa. Att hoppfullt hoppa på bussar i lågkonjunktur är lite som att vrida krasse ur hakan i ur och skur. Det är sällan värt det. Natten blev till dag och Rolf kände sig svag, men att bada bastu bakom bedragarens bakfulla bror blir bara brutalt barnsligt. Rolf bestämde sig istället för att kliva av bussen och gå hem igen. Han var hemma till middag. Berit hade gjort kyckling.

Även en trind böna tittar ibland ett horn

Sebastian och jag var på en knäpp konsert igår, med Roberts farsas Pensionärsorkester. Fyra flippade fiolstämmor framfördes frenetiskt från fem flaxande farföräldrar. Det är inte utan att man blir lite imponerad. Efter det drog vi ner till vattnet och kollade in när båtarna sjunker. Janne har uppfunnit en syralösning som gör att ytspänningen i vattnet blir i det närmaste obefintlig och vattnet nästan viktlöst. Då sjunker alla båtarna en efter en om man häller syralösningen i vattnet. Galet kul och helt omöjligt att förklara. Sebastian ville bada eftersom det inte längre var fullt med båtar i vattnet. Det visade sig vara en dålig idé. Vi sjönk som stenar och nästan ingen överlevde. Ganska kul och nästan helt omöjligt att förklara. Sedan gick vi på bio. De som inte överlevde fick vänta i en hög utanför, de hade ändå inte hängt med så bra i filmen.