Fri som svågern

Rickard rakade sig varje morgon. Ingen vet riktigt varför. Han var ju bara sju.
Raskt rakade rackarungen Rickard rent runt röda roskinder. Rasmus var också där. Därefter gick de till närmaste dagligvaruhandel och ställde dumma frågor till kvinnorna i charken, som de brukade göra när andan föll på. Idag skulle de fråga om kyckling innehåller mycket kött. Förra veckan ville de veta vad det egentligen är för skillnad på skinka från grisar och skinka från kossor, men det hade inte alls blivit så lyckat som de hade planerat kvällen innan. Det kan bero på att Rolf inte hade tagit sina mediciner. Rasmus och Rickard var väldigt noga med att ge Rolf mediciner. Inte bara sina egna, utan alla de kunde komma över. Ibland blev han glad, ibland fastnade han med blicken, men oftast blev han bara väldigt vinglig och behövde lägga sig ner en stund. Rolf brukar sova ganska mycket. Den sista veckan har han faktiskt inte vaknat upp en enda gång. Han är dessutom inte lika varm som han brukar vara, men han har ju inte heller tagit sina mediciner på länge.

Om häggarna hade päron

Jag tog med mig Sten Åke på en liten seglats härom veckan. Vi hamnade alldeles för nära en virvel. Eftersom allt man inte minns har hänt, och båten ännu inte vänt, sögs vi naturligtvis ner i havet djup. Nästa gång vi såg land, hamnade vi i Hamburgs hamn, och sneglade intresserat mot ölen som försvann in i en galen vetenskapsmans portal. Alla matroser åt ärtsoppa. Sten Åke började gråta av lycka. Äntligen är ärtor ätbara ändå, även ärofyllda ärkeskurkar äter ärtsoppa! Han hoppade jämfota av lycka och frenesi. En kran svängde förbi på lastkajen och slog Sten Åke i huvudet. Sten Åke blev förtvivlad och sönderslagen. Jag ringde en helikopter som kunde flyga oss hem. Det kostade en halv förmögenhet. Det är skönt att inte vara förmögen, när halva förmögenheter ska betalas. Det blir så mycket enklare att dela då. Vi kom till sjukhuset på en måndag, ett helt annat år än vi åkte. Troligen ett år innan vi hade åkt. Det kändes lite underligt, så där i efterhand. Förra veckan var det dags att göra seglatsen igen. Vi åkte, men jag har inte kommit tillbaka den här gången. Jag vet inte alls vart jag tagit vägen.

Tupp som en kjol, mer som en halvapa

Igår skulle jag hänga med Jimmy och Janne till butiken för att köpa kaffe, när Jesper var där. Plötsligt kommer Johan springandes från charken med en skaplig kniv i högerhanden. Alla skrattade vilt, men tystnade tvärt när Johan snubblade och råkade sprätta upp sin vänstra arm. Så kan det gå ibland. Jimmy och Janne gick hem, för de skulle ju brygga kaffe. Själv stannade jag kvar med Jesper och Johan, eftersom jag hade druckit mer än två koppar före lunch. Johan var mest avsvimmad, men Jesper och jag hade väldigt trevligt. Efter ett par timmar tröttnade personalen på att ha oss sittandes där på butiksgolvet, så de ringde en ambulans. Senare på kvällen blev alla väldigt osams. Så kan det gå ibland. Jimmy och Janne hade nog druckit för mycket kaffe, som vanligt.

Att boka loppa på en sik

Praktiskt taget allt praktiskt är taget till nya nivåer. Vissa nivåer har man tagit sig till på ett praktiskt sätt, andra har bara varandra att praktisera på. När man har varandra behöver man kanske inga andra. Men även andra skall den vägen vandra, så varannan nivå är i praktiken tagen med andra eller varandra. Som Jan till exempel. Han har ingen aning om hur man tar sig vidare i livet. Men det gör inget, han är rätt nöjd med tillvaron ändå.