Liten luva hjälper ofta stor glass

Rolf satte sig på bussen och lutade sig tillbaka med en god bok. Han hade börjat odla krasse. Det växte inte alls lika bra som hans skägg, men var betydligt godare. Nu var han så äntligen på väg till den stora årliga krasse-festivalen på Färöarna. Bussresan skulle ta elva timmar från Karlstad, eftersom det rådde lågkonjunktur. Hur man tar sig till Karlstad hade han ingen aning om, så han hoppade på en buss i norra Småland och hoppades på det bästa. Att hoppfullt hoppa på bussar i lågkonjunktur är lite som att vrida krasse ur hakan i ur och skur. Det är sällan värt det. Natten blev till dag och Rolf kände sig svag, men att bada bastu bakom bedragarens bakfulla bror blir bara brutalt barnsligt. Rolf bestämde sig istället för att kliva av bussen och gå hem igen. Han var hemma till middag. Berit hade gjort kyckling.

Även en trind böna tittar ibland ett horn

Sebastian och jag var på en knäpp konsert igår, med Roberts farsas Pensionärsorkester. Fyra flippade fiolstämmor framfördes frenetiskt från fem flaxande farföräldrar. Det är inte utan att man blir lite imponerad. Efter det drog vi ner till vattnet och kollade in när båtarna sjunker. Janne har uppfunnit en syralösning som gör att ytspänningen i vattnet blir i det närmaste obefintlig och vattnet nästan viktlöst. Då sjunker alla båtarna en efter en om man häller syralösningen i vattnet. Galet kul och helt omöjligt att förklara. Sebastian ville bada eftersom det inte längre var fullt med båtar i vattnet. Det visade sig vara en dålig idé. Vi sjönk som stenar och nästan ingen överlevde. Ganska kul och nästan helt omöjligt att förklara. Sedan gick vi på bio. De som inte överlevde fick vänta i en hög utanför, de hade ändå inte hängt med så bra i filmen.

Med handeln på hjärtat

Igår var vi på stranden. Det var soligt och fint men inte vidare varmt. Rupert hittade en badboll och försvann. Vi övriga gick tillbaka hem till Rupert och höjde värmen på elementen. Februari är ingen bra månad att gå omkring i badbyxor, så vi bytte om och höjde elementen ytterligare. Då fick Evert en alldeles lysande idé. Vi gjorde upp eld i Ruperts garderob. Det knastrade och sprakade fantastiskt. Då Rupert kom hem var hela fastigheten övertänd och vi alla stod utanför och funderade över varför det blev såhär. Per Åke trodde att vi hade haft för hög värme på elementen. Rolf var övertygad om att det var bögarnas fel, för det hade han sett på TV. Evert hade lite dåligt samvete över sin eldstad i garderoben och trodde att det var anledningen. Jag var däremot ganska övertygad om att den där katten som suttit och lekt med en tändare i köket hela dagen hade en klo med i spelet. Rupert själv hade förstås ingen aning, men han saknade sin badboll som tydligen försvunnit lika snabbt som han fann den.

Den enes börd, den andre hörd

Förra veckan tog saker en helt ny riktning. Eller helt ny, den var kanske inte helt nytillverkad, men den var åtminstone hyfsat oanvänd. Den gick liksom upp genom fläkten någonstans, trasslade runt i rören en tid och sedan ner i Per Åkes badrum. Jag vet inte exakt hur det där går till - men när saker på egen han tar sig nya riktningar, så blir det lätt en aning förvirrat. Jag menar, om en riktning ska vara meningsfull så måste det ju också finnas en hastighet, eller åtminstone en fart förknippat med den. Och om alla saker alltså rör på sig och plötsligt byter riktning hur som helst, hur ska man då veta var man lagt sina hemnycklar? När det dessutom är så att bussen passerar hållplatsen flera minuter tidigare än vanligt, då blir det plötsligt svårt att leva ett normalt liv. Vilka vänner väntar vant, varje vecka, vid vidunderliga vanföreställningars vinklade vyer? Jo, de flesta jag känner faktiskt. Per Åke skrattade hårt men rättvist, och kapade sedan av misstag av sin vänstra fot.

Lurt, sa bävern

Vi hade fest hemma hos Evert, som bara veckan innan hade lyckats få kontakt med Mozart genom en springa mellan diskbänken och spisen. Eftersom ingen av dem pratade ett språk den andre förstod, så hade utbytet inte varit särskilt stort. Men när den sista Mozartkulan var äten och ingen längre visste var huliganen hade haft sin hatt, hällde Hugo hundra hinkar hemkokt het havregrynsgröt hos Helena. Det kostade mer än det smakade, för ingen orkade äta ur hela sin hink. Väl hemma hos Evert igen hade vi åter fått ordning på våra liv. Det blev ett väldans liv och festen kunde fortsätta. En fortsatt fest är en lyckad fest, och efter var fest kommer efterfest. Som mest har man test av sin nästas häst, och när vardagen blir som bäst har var gäst en egen väst. Tyvärr var inte Everts väst skottsäker, men det kunde ju inte Ove veta. Helena gick hem tidigt den kvällen.

Bada i silver, kviga i skuld

Kalle, Per Åke och Sixten tog en sista minuten-resa till Alperna i förrgår morse. Det var väldigt kallt, speciellt i källaren. Kalla kårar kliade Kalles knotor, kanske kunde källaren kallas kallaste killen kollat. Han satte sig ner på det kalla källargolvet och frös fast. Per Åke tog ett järnspett och gjorde några fruktlösa försök att bända loss honom från golvet. När Sixten senare tröttnat på att beskåda spektaklet och Kalle inte längre visade några som helst livstecken, hällde han kokande vatten över Kalle. Kalle tappade ansiktet, så Per Åke skrapade upp det igen från det kalla källargolvet. Ett ansikte monteras tyvärr inte så lätt fast igen efter att ha skållats loss, men som tur är har Per Åkes vän Fabian en bra kirurg hemma. Han anser att var man med självaktning bör ha åtminstone en bra kirurg i hemmet. Dessvärre följde varken Fabian eller hans kirurg med till Alperna.