Om häggarna hade päron

Jag tog med mig Sten Åke på en liten seglats härom veckan. Vi hamnade alldeles för nära en virvel. Eftersom allt man inte minns har hänt, och båten ännu inte vänt, sögs vi naturligtvis ner i havet djup. Nästa gång vi såg land, hamnade vi i Hamburgs hamn, och sneglade intresserat mot ölen som försvann in i en galen vetenskapsmans portal. Alla matroser åt ärtsoppa. Sten Åke började gråta av lycka. Äntligen är ärtor ätbara ändå, även ärofyllda ärkeskurkar äter ärtsoppa! Han hoppade jämfota av lycka och frenesi. En kran svängde förbi på lastkajen och slog Sten Åke i huvudet. Sten Åke blev förtvivlad och sönderslagen. Jag ringde en helikopter som kunde flyga oss hem. Det kostade en halv förmögenhet. Det är skönt att inte vara förmögen, när halva förmögenheter ska betalas. Det blir så mycket enklare att dela då. Vi kom till sjukhuset på en måndag, ett helt annat år än vi åkte. Troligen ett år innan vi hade åkt. Det kändes lite underligt, så där i efterhand. Förra veckan var det dags att göra seglatsen igen. Vi åkte, men jag har inte kommit tillbaka den här gången. Jag vet inte alls vart jag tagit vägen.