Gunde, Emma och Brutus lämnade skeppet bakom sig. Det var kallt och tyst, alla var glada, stämningen var på topp, men när toppen var nådd gick det snabbt utför. Ingen hade riktigt räknat med att skeppet skulle haverera, och det gjorde det inte heller. Det var nog Brutus som hade lite svårt med styrningen. Nu ville det sig inte bättre än att Gunde och Brutus blev osams, och Emma försökte medla.
Men när medelvägen är lång blir osämjan värre, och medlet rann ut i sanden. Brutus, som allt som oftast for med osanning, meddelade att han minsann förmedlat sina minnesbilder maniskt, men man manade metodiskt mången meningsskiljaktighet medan männen måttade.
Gunde kunde brotta ner Brutus brutalt innan Emma anade annat.
Saknar beskrivning om vad som hände med medlet som rann ut i sanden. Torkade det ut? Fungerade det som gödsel för ett träd som bar frukt man inte får äta enligt en påhittad gud? Rann det ner i grundvattnet och förgiftade världen med en slöja av oigenkännlighet som inte speglade avsaknaden av ett gemensamt talesätt?
SvaraRaderaVår allvetande planta har avslöjat för oss att vårlök inte växer tillräckligt bra i medel av sandrinnande slag. Gör man slag i saken redan i vår så får man slag. Vår lök är en vårlök.
SvaraRaderaVärlden hade redan en slöja av oigenkännlighet.